Mina erfarenheter av rasen

 

För vem passar den vita herdehunden? Jag skulle säga att den passar många, men inte alla. Denna text handlar om mina egna erfarenheter av rasen, eller snarare mina erfarenheter om just min egen vita herdehund! Hon kanske inte skiljer sig så ofattbart från andra vita herdar, men att överföra hennes egenskaper/egenheter till en hel ras vore inte riktigt korrekt. Detta är min berättelse om min vita herdehund, och ingenting annat!

 

När jag skriver denna text är Akira ca två och ett halvt år. Det är tillräckligt lång tid för att jag skall ha hunnit bilda mig en egen uppfattning om henne och eventuella rastypiska drag. Hon har vuxit till en ganska stor och dominant tik med väldigt mycket schäfer i sig. Hon älskar de människor hon känner, accepterar okända men engagerar sig inte i dem. Andra hundar fungerar det ok med, men hon svarar på bråk om det initieras av en annan dominant hund. Med rätt lekkamrater däremot är hon väldigt lekfull och glad. Dock är hon ganska bufflig på typiskt schäfermanér. Jag har en del erfarenheter av andra raser och jag kan se klar skillnad på rastypiska drag hos min egen vita herde och andra rashundar. Mer om detta nedan.

 

Vad är hundens ursprungliga uppgift?

För det första måste det påpekas att den vita herdehunden är just en herdehund. Från början avlad till att valla och vakta får. Den tecknade schäfern i Sverige idag används sällan till fårvallning, och den vita herdehunden används knappt till någonting alls inom bruks! Detta trots att den skulle klara bruksuppgifter alldeles utmärkt. I standarden för vit herdehund står det att den klassificeras som sällskapshund. Detta må vara korrekt i den bemärkelsen att den inte har någon historia av bruksarbete. Man vad är egentligen en sällskapshund? För många tror jag att det uppfattas som grönt ljus att köpa en hund utan att ha en tanke vad man skall ha den till. Ligga i soffan och vila kanske? Men alla hundar behöver motion och mental stimulans. Den vita herdehunden är en hund med stor arbetskapacitet och ett skärpt sinne. Den kommer inte må bra av att bara vara hemma och inte göra någonting, lika lite som en golden retriever eller labrador mår bra av det. Skillnaden kan vara att den vita herden river huset medan labradoren blir deprimerad och passiv.

 

Vit herdehund är alltså en relativt aktiv ras. Hur du väljer att aktivera din hund spelar kanske inte någon oerhörd roll. Hundkurser, brukshundsklubben eller allmän träning hemma går bra. Bara man ger hunden något att klura på, varje dag. Vi tränar vardagslydnad och har siktet inställt på tävlingslydnad. Akira är tränad i kantarellsök, personspår, viltspår och agility. Vi socialtränar också mycket, åker tunnelbana, tåg, båt, bil, spårvagn samt försöker uppleva en mängd olika miljöer och träffa okända människor. Detta är ”mentalt ansträngande” för hunden och mycket nyttigt. Känn efter vad hunden tycker är kul och vad du själv har för ambitionsnivå! Jag tycker inte att det är nödvändigt med brukshundsklubben om du inte vill, hunden kan gott få sin stimulans någon annan stans ifrån. Men som sagt behöver den någon typ av aktivering! Om du själv vet med dig att du inte kommer orka träna lite lydnad och någonting annat VARJE DAG, samt promenera en till två timmar, är nog den vita herdehunden ingenting för dig. Men detta måste jag väl säga gälla även för labradorer och golden retrievrar som ofta framlever sina dagar i mental istid med tre kvarts promenad i lugnt tempo om dagen.

 

Pratar, skäller och vaktar

Vi har en labrador i grannskapet, Ellie, som ofta umgås med Akira (se gästgalleriet och unghundsgalleriet). Det skiljer några veckor i ålder på dem. Labradoren är en apporterande fågelhund, till skillnad mot den vaktande och vallande vita herdehunden. Märks någon skillnad på Akira och Ellie med tanke på rasernas olika bakgrund? Definitivt! Akira är en pratig hund. Det är mycket ljud som kommer från henne, oavsett vad. Hon skäller ofta och på allt möjligt. Akira kan skälla rakt ut i pur glädje över att få komma ut, att det är snö på marken eller när hon får se någon efterlängtad människa hon känner. Vissa vita herdar skäller inte alls, eller väldigt sällan. Rasen kan alltså vara väldigt skällig, men behöver inte vara det. Akira vaktar också. Inte saker, utan dig och mig! Hon vaktar huset och skäller gärna när ringklockan ringer. Detta går också att träna bort om man tycker att det är ett besvärligt beteende. Men vissa hundar är tysta av naturen, labradorkompisen Ellie skäller minsann inte när klockan ringer och inte skäller hon på andra hundar heller. På det hela taget är hon en mycket lugnare hund. Ett beteende som Ellie har, och Akira saknar, är däremot att vakta saker. Akira har aldrig vaktat sin matskål, sina leksaker eller ben/pinnar. Vare sig mot husse eller matte, andra människor eller andra hundar. Det är bara att plocka åt sig det man vill ha ur munnen på henne utan motstånd. Visst kan hon ha dragkamp om strumpor med någon trevlig hundkompis, men det är ju inte ett vaktbeteende utan bus. Ellie däremot kan ibland vakta sina saker noggrant. Människor får ta vad de vill, men om Akira kommer nära ett av Ellies ben morrar hon betänkligt. Vissa hundar, särskilt jakthundar då, kan ju även vakta sina saker gentemot andra människor.

 

Passar den vita herdehunden med barn? Är den reserverad mot främlingar?

Även om vita herdehundar är vaktiga så passar de alldeles utmärkt med barn! Däremot kan de vara reserverade mot främlingar. Jag kan meddela att min vita herde är något ojämn i sitt beteende mot okända människor. För det mesta bryr hon sig inte om andra. Ellie, labradorkompisen, är ju mycket människokär (som labradorer brukar vara) och springer gärna fram för att hälsa på allt och alla. Akira brukar för det mesta ignorera obekant folk, men inte alltid. Åker vi tunnelbana till exempel är det MYCKET ROLIGT med alla medpassagerare! Då och då får hon för sig att alla människor hon möter på promenaden är presumtiva vänner och dessa skall det hälsas på! Reserverad? Nej, men för det mesta något sval gentemot okänt folk. Ibland händer det att hon skäller på människor, men detta har minskat med åldern. Men även här vill jag påpeka att detta gäller för min hund. Kanske är Akira ovanligt glad i folk. Av de vuxna vita herdar jag mött har ett fåtal varit reserverade, vissa öppna och glada emedan de flesta har accepterat min närvaro utan att bli särdeles exalterade. Kanske lite avmätt aristokratiska. Däremot är Akira tokigt förtjust i de hon känner! Hon får riktiga glädjeutbrott ibland, det skall hoppas och skällas och gnällas och busas! Så om du möter en vit herde och tycker att den är lite sval, förled dig inte att tro att den alltid är så mot alla!

 

Sjukdomar? Dåligt temprament?

De vita herdarna har då och då anklagats för att ha dåligt temperament och bära på en rad sjukdomar. Faktum är att det finns otroligt mycket inavel i de svenska stammarna då aveln inte alltid har varit sund. Därför rekommenderar jag verkligen att kolla upp stamtavlan hos en kommande valp noga. Någon uppenbar sjukdom finns inte hos rasen (som till exempel hjärtfel hos vissa spanielraser). Det som däremot förekommer är höftledsfel, vilket är gängse för större raser. Hundar vars höfter räknas som friska är de vars höftledsstatus är betecknad a eller b! Den gamla benämningen ua (utan anmärkning) är naturligtvis också godkänd. Detta är beteckningar som veterinärer sätter efter det att den vuxna hundens höftleder röntgats. Har hunden sämre än rekommenderat kan den få problem och värk, i allra värsta fall avlivas! Kontrollera noga föräldradjurens höftledsstatus, det kan även vara intressant att se eventuella tidigare avkommors höftleder samt kullsyskon till föräldradjuren! Samt de hundar som ligger tidigare i stamtavlan. Dock skall det påpekas att höftledsstatusens ursprung är höljt i dunkel. Hur stor del som är ärftligt och vad som är miljöpåverkad är under ständig debatt.

 

Angående tempramentet kan jag säga att min erfarenhet är mycket splittrad. Som jag skrev ovan finns en del reserverade individer, men jag har även uppmärksammat en hel del skygghet inom rasen, något som naturligtvis inte är bra! Jag hoppas att det är något uppfödare tänker på i sitt val av avelsdjur och att detta kommer rätta till sig i framtiden.

 

I dagsläget importeras det en del vita herdehundar från utlandet. På så sätt håller den svenska stammen snabbt på att blandas upp med nytt blod. Det händer också att svenska tikar paras utomlands. Akiras pappa är ju en import från Österrike varav vår hund därigenom är rejält utavlad. Om man tittar och jämför stamtavlorna hos många vita herdar finner man att vissa hundindivider förekommer väldigt frekvent, varav en mängd vita herdehundar i landet är mer eller mindre avlägset släkt med varandra.

 

Splittrad ras

Det är egentligen svårt att skriva något enhetligt om vit herdehund som ras, då den är såpass splittrad i Sverige. Här kan man mönstra in en schäfer med vit färg och då är det naturligtvis en schäfers beteende som kommer göra sig gällande. Här kan det finnas lång avel på vitt bakom eller tecknat ganska nära. Hur den hunden kommer bete sig är då avhängigt hur den schäferaveln sett ut, vilket kan vara rätt olika. Importerade hundar med långa led av vitt bakom sig kommer troligtvis att se ut och bete sig på ett annat sätt. Så återigen: Jag rekommenderar verkligen att kontrollera stamtavla och höftledsstatus noga så att du får den typ av hund du önskar dig!

 

Framtiden

Jag ser med spänning fram emot hur framtiden för rasen kommer att se ut i Sverige! Förhoppningsvis kommer vi ha en sundare stam och folk i gemen en större kunskap om rasen. Kanske kommer fler vita herdar synas på utställningar och på tävlingar. Frågan är vad som är eftersträvansvärt i ett långsiktigt avelsarbete? Eftersom rasen är så pass ny som den är finns också en enorm formbarhet. Vill vi ha ännu en kompetent bruksras, skall det satsas rejält på utställning eller skall aveln gå mot sällskapshållet? Jag vet inte vad som är tanken, just nu är den vita herdehunden en ganska splittrad ras. Både utseendemässigt och mentalt. Vita herdehundar är ju sällan vita även om vi ser fler och fler riktigt vita individer, särskilt hos importerna och avkommorna efter dessa. Akira har ju fått sin mammas gula färg, men några i kullen har ärvt pappans kritvita anlag. Risken med ren utseendeavel inriktad på utställning är ju att mentaliteten hamnar på efterkälken, vilket verkar ha skett utomlands ibland. Där krutet enbart lagts på renodlat vitt. Jag hoppas att vi i Sverige inte gör om samma misstag.

<