-Nej! Skaffa ingen albino!

 

Det var det jag fick höra av en bekants mamma, när jag kläckte ur mig att jag tänkte skaffa en vit schäfer. För att klargöra det hela fick jag förklara att de vita minsann inte alls var några albinohundar, utan hade pigment likaväl som en samojed, bichón frisé eller japansk spets. Jaha, hon tyckte i alla fall att jag skulle skaffa en ”riktig schäfer”! Just dessa riktiga schäfrar har man ju hört talas om, det är tydligen de man skall köpa och inte dess vita särarter. Jag får väl ta det hela från början.

 

Schäfern är Tysklands stolthet. Med stor precision har man avlat fram fantastiska brukshundar. I en schäferbok jag äger ägnas sidan 6-61 av att beskriva vilka hundar som bidragit med sina gener till schäferaveln. Bra många fotografier visar också några topphundar, med start 1925. Horand von Grafrath, schäferhundens stamfader, finns avbildad på en ståtlig tuschteckning. Det är även han som är boven i dramat med de vita herdarna, då han bär på en gen för vit pälsfärg. I början var det inte så noga, vita schäfrar fick plats bland sina tecknade bröder och systrar. Men efter ett tag började aveln rikta sig mot färgade hundar och då de vita schäfrarna förbjöds i Tyskland 1933 gick det utför. De vita hundarna försvann nästan helt. Men som vanligt finns det entusiaster och vid sidan av den vanliga schäferaveln fortsatte uppfödning av vit schäfer. Man kan väl säga att dessa år av separation satt sina spår. Enligt vit herdehundklubb är de vita mildare till temperamentet. Rent utseendemässigt skiljer inte bara färgen, utan de vanliga (utställnings-)schäfrarnas krökta rygg saknas också. Dock skall det påpekas att det nu och då dyker upp vita schäfervalpar i en kull med tecknade föräldrar och syskon. Så djupt sitter den vita färgen. Dessa kan omregistreras till vita herdehundar och får då ställas ut. Hos de vita herdehundarna är även långt hår tillåtet.

 

1989 bildades föreningen vit schäfer i Sverige. Tanken var att de vita schäfrarna skulle bli officiellt godkända med allt vad det innebär. Resultatet blev att den vita schäfern år 1999 fick ett eget rasnamn och räknas som egen ras: vit herdehund. Detta är en översättning av tyskans weisser schäferhund. Så långt allt väl, vit herdehund var godkänd i Sverige i alla fall. Men från och med första januari 2003 är rasen dessutom i alla fall provisoriskt godkänd av FCI. Rasens officiella namn blir Berger Blanc Suisse. White Swiss Shepherd på engelska och Weisser Schweizer Schäferhund på tyska. I Sverige kommer vi dock att behålla rasnamnet vit herdehund, då det anses så väl inarbetat. Ursprungsland för rasen kommer att vara Schweiz. Detta eftersom det var det landet som skickade in ansökan till FCI.

 

Tyvärr är frågan om de vita schäfrarna och rasens erkännande mycket delikat. Svenska Schäferhundklubben motsatte sig idén och ville inte att ordet schäfer skulle kunna förknippas med de vita hundarna. I Tyskland har dock frågan nästan antagit overkliga proportioner. VDH (den tyska kennelklubben) har till exempel vägrat samtala med representanter för weisser schäferhund. Att de vita generna finns där är mäkta impopulärt. Det har till och med gått så långt att man i den nya FCI-standarden anger en hund från 1966 som stamfader för vit herdehund. Allt för att inte blanda in den tecknade schäfern i det hela, trots att dessa ju är den vita herdehundens rätta ursprung.

(Källa vit herdehundshistoria: VHK och ”SKK-kontakt” i VITA SVEPET nr 1 2003.)

 

År 2000 registrerades 294 vita herdehundar i Sverige. 2001 var antalet 48 och 2002 registrerades 66 stycken. 2003 registrerades 52 vita herdehundar. Antagligen är den höga siffran första året ett resultat av så kallade omregistreringar från vit schäfer till vit herdehund.

(Källa registreringsstatistik: SKK och HUNDSPORT nr 1-2 2003 och 1-2 2004)

    nästa >