Skäller på andra hundar

Om det är någonting jag sannerligen tycker är avskyvärt så måste jag säga att det är skälliga hundar. Därför blev jag inte glad när Akira i fyramånadersåldern började skälla åt folk, fä och fantasier. Spökåldern. Men detta skällande gav med sig några veckor senare, för att sedan återkomma. Visst kan hundar vara mer eller mindre skälliga. Ofta skäller de mer när de är unga. Akira råkar vara den skälliga typen. Ibland syns det att hon skäller av osäkerhet, oftast när hon möter människor som beter sig underligt (om de är berusade till exempel). Men det kan lika gärna vara skall av glädje när hon möter folk hon känner, skall inomhus när hon vill ha uppmärksamhet (vilket hon aldrig får när hon skäller inne, i ett sorts försök att betinga bort det beteendet), skall när hon busar eller bara lite allmänt skällande rakt ut i luften utan egentlig anledning! Detta är naturligtvis jobbigt, men vi gör så gott vi kan för att försöka stävja hennes skällglädje!

För att kunna träna bort onödigt skällande måste vi också kunna veta vad det är hon kommer att skälla på. Vilket inte alltid är så lätt, men en sak som hon nästan alltid skäller på är andra hundar. Akira har insett att hundar är det roligaste som finns, och gör allt för att få den andra hunden, och mig, uppmärksam på situationen. Detta genom ett ljudligt skällande, vilket naturligtvis känns pinsamt då jag plötsligt står och håller i en obstinat skällande hund som drar och stretar i kopplet. Folk skulle kunna tro att hon är folkilsken, hundaggressiv eller bara uselt uppfostrad! Hur kan man få bort ett sådant (problem-)beteende?

Tips på vart man kunde börja fick vi jag boken MED SHAPING/KLICKERTRÄNING BLIR Din HUND en LYDIG hund av Anders Hallgren. Han hade ett råd som vi följt, vilket gick ut på att klicka med klickern när hunden fått syn på en annan hund, men INNAN den börjat skälla! Detta har fungerat hyfsat. Tanken är att hunden skall lära sig att observera hundar och istället för att skälla vända sig mot husse eller matte och ta kontakt. Hunden måste naturligtvis förknippa klick-ljudet med belöning, detta skall ha lärts in före träningen börjar. Poängen med en klicker eller motsvarande är att man kan belöna i precis rätt sekund! Men jag kan lova att det är svårt med rätt timing ändå! Om hunden får belöningen (det vill säga klickljudet) innan den börjar larma belönas tystnaden. Hunden kommer också att börja förknippa synen av andra hundar med godis istället för någonting att skälla mot. Dock vet jag inte hur många gånger jag klickat NÄR Akira skäller istället för INNAN oljudet börjar! Detta är naturligtvis inte bra då jag i praktiken belönar skällandet! Naturligtvis får hon inget godis när matte så att säga "klickar fel"… (Dock är det så att när Akira väl börjat skälla är hon så pass blockerad att hon inte riktigt hör klickern, hon vänder sig i alla fall inte om efter belöningen).

Har man ingen klicker kan man försöka avleda hundens uppmärksamhet, men jag har märkt att det är svårare utan. Klickljudet är så distinkt att det tar udden av situationen. Akira kommer helt av sig med sitt spanande. För alla er som har omöjliga hundar som bara skäller kan jag meddela att anledningen till att träningen går långsamt i detta moment har varit helt och hållet mitt fel. Jag glömmer klickern hemma eller klickar vid fel tillfälle under själva träningsmomentet. Trots detta har Akira gjort rejäla framsteg! Från att ha skällt som en galning när hon sett en hund (eller något som skulle kunna vara en hund, till exempel en pensionär med dragväska) borta vid horisonten, kan hon nu vara alldeles tyst när en hund går förbi framför nosen på henne på bara några meters avstånd! Men hon är inte alltid tyst, långt ifrån. Men det går framåt helt klart! Nackdelen är att man ALLTID måste vara beredd med klicker och köttbullar. När som helst kan det ju dyka upp en annan hund och då måste man vara beredd. Vilket inte alltid är så lätt om man måste hålla fast en 25-kilos stretande tokstolla i ena handen och fumla med klicker och belöning i den andra.

Ensamhetsträning

Jag tror att de flesta vill kunna lämna sin hund hemma någon gång ibland. Som regel brukar man säga att en vuxen hund bör kunna lämnas ensam i fyra timmars utan att den river hemmet. Men som vanligt finns individuella skillnader för hur mycket en hund klarar av.

Vi vande Akira successivt vid att vara ensam hemma. Första veckan var vi med henne hela tiden. Hon fick följa med när vi slängde sopor, var i tvättstugan etc. Men efterhand lämnade vi henne ensam när vi utförde dessa aktiviteter. Det tar inte så många minuter att slänga en soppåse, och vi märkte att hon inte hetsade upp sig särskilt över dessa korta stunder av ensamhet. Vi gjorde ingen stor sak av det hela. Försökte att inte ge henne massor med uppmärksamhet när vi kom tillbaka. Vi var rädda för att det då skulle missuppfattas som att vi ömkade henne när vi kom tillbaka och därigenom omedvetet förstärka den eventuella rädsla eller obehag hon känt. Om detta stämmer vet jag inte, men om hunden inte uppfattar husse och matte som jätteroliga när de kommer tillbaka kanske den inte "längtar" lika mycket. Det är möjligt att jag överför mänskliga känslor på hunden, men man måste ju gå efter någonting…

Innan vi skall lämna henne försöker vi se till att hon är någorlunda trött. Vi tar helst en liten sväng ute för att hon ska lugna ner sig lite. Att lämna en hund som riktigt spritter av leklust och energi är ingen bra idé. Vi har som mest fått en bordstablett och posten upptuggad, alltså ingenting allvarligt. När vi går försöker vi att ha samma inställning som när vi kommer hem. Ingen uppmärksamhet, vi försöker helt enkelt göra oss så tråkiga som möjligt. Naturligtvis är det bra om hunden är rastad innan, så den inte är nödig.

Hur fort skall man gå framåt med träningen? Vi hade aldrig någon organiserad ensamhetsträning. Tillfällen gavs lite nu och då. Är hunden någorlunda lugn och sansad och möblerna intakta när ni kommer hem, kan ni nog lämna den hemma lite längre nästa gång. Vid 6 månaders ålder klarade Akira att vara hemma runt 4 timmar. Dock var det inget som hände särskilt ofta.

Sammanfattning, såhär gjorde vi:
· Vänj hunden successivt vid att lämnas ensam.
· Ha hunden nyrastad och uttröttad innan du lämnar den.
· Var tråkig när du lämnar och kommer tillbaka.
· Med rätt träning kan hunden ibland vara hemma 4 timmar vid 6 månaders ålder.

Apportträning

För Akira, som ju är en herdehund, ligger inte apporterandet i blodet på samma sätt som hos många andra hundar. Hon har mycket sällan spontant kommit med saker. Dock kan detta tränas upp och visst kan man få sin vita herde att bli en god apportör! Detta är ju ett moment inom lydnadstävlingen och hos till exempel en assistanshund måste ju föremålsintresset vara befäst!

Att träna apport har vi precis börjat med, men jag tänkte skriva om hur vi startade det hela i alla fall! Som vanligt började vi i en lugn miljö utan störningar. Det är min väninna Lisa som tränat Akira i apportering. Hon har en labrador som kommit i slyngelåldern och inte alls är intresserad av några apporter, så vi beslöt oss att försöka träna Akira i stället! Bara på kul!

Vi inledde träningen i köket. Utrustningen bestod av en klicker, köttbullar och en apport. Apporten ser ut som en stoppad påse i nylontyg eller läder, och man köper den i en välsorterad djuraffär. Lisa satt passiv på golvet med apporten framför sig. Akira satt bredvid och undrade vad som förväntades av henne. I sådana situationer brukar hon försöka med alla de trix hon kan; sitt, ligg och vacker tass. Så även denna gång. Men när hon studsat upp och ner några gånger, varvat med ett yvigt viftandes med tassarna i luften, fick hon syn på apporten. När hon spontant gick fram och nosade på den klickade Lisa, varav Akira fick en bit av en köttbulle. Nu var apporten naturligtvis intressant, den genererade ju godis! Akira fick godis när hon tog tag i apporten, lyfte upp den och sedermera när hon spontant vände sig mot Lisa. Efter ganska kort tid fattade hon vinken och lyfte apporten från golvet för att vända huvudet mot Lisa för att få sin godis. Avståndet var så pass kort att hon aldrig behövde gå någon sträcka med apporten i munnen, som vanligt skyndar man långsamt och gör övningarna så lätta att det inte går att misslyckas. Vi tränade i några minuter, sedan avbröt vi. Detta för att inte hunden skall tappa intresset och fortfarande tycka att det är kul nästa gång man tar fram apporten!

När nästa träningspass infann sig prövade Akira alla sina färdigheter igen, men fick sedan ögonen på apporten och plockade genast upp den. Nu prövade vi med att ha lite längre avstånd mellan Lisa och apporten. Det fungerade fortfarande. Längre än så har vi inte kommit. Övningen skall upprepas på den lätta nivån fast i lite olika miljöer, för att sedan försvåras med avstånd och störningar. Mer om det kommer när vi kommit så långt i träningen!


<