Akira på agility!

Ibland blir saker och ting bara inte som man tänkt sig. Akiras introduktion till agilitysporten till exempel. Att gå på kurs med en bångstyrig, ohörsam, 14-månaders ”tonåring” inne i sin andra spökålder kanske såhär i efterhand inte var någon lysande idé. Men alla älskar vi väl utmaningar? Jag har hur som helst lyckats göra rysligt dålig reklam för rasen under en hel helg, genom att visa upp ett skälligt, jobbigt åbäke. Men vi har lärt oss mycket, så bortkastat har det absolut inte varit! Agilitysporten är en fantastisk träning för både hund och förare som är mycket mer än att springa på spångar och hoppa över hinder...

I mitten av april 2004 var det tänkt att jag och Lisa skulle gå på en nybörjarkurs i agility med Akira och Ellie. Kursen sträckte sig över en helg, med start på fredag kväll. Vi hade peppat ganska länge och Lisa hade börjat träna Ellie genom att belöna henne när hon hoppat på stenar och andra hinder som man kan finna ute i naturen. Dock ville någon högre makt inte att Ellie skulle medverka på kurs denna soliga april. Hon råkade ut för en klofals (bruten klo) på tisdagen och hennes helg tillbringades med rosa bandage och tratt runt huvudet istället för springandes på spångar och hoppandes genom bildäck.

För vår del innebar det att den planerade framtida gemensamma agilityträningen skulle ta sig ett något annorlunda uttryck, samt att jag skulle bli tvungen att ta mig kommunalt ut till obygden då Lisa har bil och jag saknar detta transportmedel. Dessutom är det alltid kul att gå på kurs gemensamt då man kan sporra varandra och diskutera dagens händelser tillsammans. Men, men. Det var inte något att göra åt. Bilskjuts löste sig genom snälla kursdeltagare och Lisa hängde med någon timme på lördagsmorgonen för att titta och heja.

Kursen hölls en fredagskväll och en hel lördag och söndag. Fredagen inleddes med en presentation av kursledaren, alla kursdeltagare och deras hundar. Vi var åtta hundar av lite olika raser, Akira störst av dem alla. Efter ett kort teoripass gick vi ut i det förut så varma vädret, som hastigt bytt om till råkall vårkväll, för att hundarna en och en skulle få pröva på de flesta av agilitybanans hinder. Akira hade inga problem med något hinder, medan vissa hundar betraktade dessa med skräckslagna ögon. För det mesta räckte det dock med lite lock och pock för att få en tveksam hund att acceptera att klättra högt eller springa i tunnel.

Det jag blev väldigt väl medveten om under kvällen var att jag inte tränat Akira att stå bunden utan att ha någon i närheten. När vi till exempel skulle plocka fram alla hinder ur förrådet är det ju olämpligt att ha hunden med sig i koppel eller lösspringande, varvid de flesta band upp sina hundar vid lämpligt ställe, eller lämnade dem temporärt i bilen. Så även jag. Alla de andra hundarna satt eller låg snällt i sina koppel medan Akira skällde som en galning då jag försökte lämna henne ensam. Detta är en del av träningen som jag fullständigt glömt bort. Har inte behövt lämna henne ensam på detta sätt någon gång under det år jag haft henne, och har därmed inte ens tänkt på att träna detta. Nu blev det smärtsamt påtagligt. Jag kan lova alla att man skäms mer än en gång när ens hund beter sig fullkomligt rabiat. Min lösning på detta var att vända mig bort från henne när hon skällde och vända mig mot henne när hon var tyst, för att på så sätt belöna tystnaden med det hon vill ha (alltså uppmärksamhet/kontakt med matte). Skällandet däremot ”bestraffades” med ignorans och om man tränar på detta sätt kommer hunden så småningom lära sig vad som framkallar mattes uppmärksamhet och vad som inte gör det. Dock insåg jag ganska snabbt att denna träningsmetod inte var någon hit vid detta tillfälle, då sådan ”shaping” tar lång tid innan det ger resultat. Det gäller ju att hela tiden belöna det rätta beteendet i små steg tills hunden fattat galoppen, HELA galoppen. Vilket som sagt tar tid. Och tid fanns inte när mina kursdeltagare började titta snett åt det skällande odjuret och jag själv började få ringanden i öronen. Jag fick alltså sitta med min hund eller hjälpa till så gott det gick med henne i släptåg. Vid morgonfikat och teorin inomhus fick hon vara med. Suck. Lite ledsen och besviken åkte jag hem på fredagskvällen. Akira hade gjort väldigt dåligt ifrån sig genom detta skällande, vilket överskuggade det faktum att hon gjort väldigt bra ifrån sig på agilityplanen.

Lördagen och söndagen ägnades åt att träna hinder, träna kombinationer, lite teori och handlerträning. Detta var mycket givande. Jag har inte tänkt på vilket fantastiskt samarbete man måste ha med hunden för att lyckas i agility. Först måste hunden acceptera alla hinder. Sedan måste den lära sig ett kommandoord för varje hinder, samt en del andra kommandon, till exempel ”höger”, ”vänster”, ”häråt”. Slutligen måste hunden lära sig att i rasande fart springa en bana där föraren hela tiden skall tala om för den vilka hinder som skall tas. Samtidigt måste föraren hålla reda på banan, hunden, alla olika kommandoord samt var på banan det bäst är att befinna sig så att man inte springer framför eller bakom hunden vid vissa hinder och därmed tappar kontakten! Min uppfattning om agility har förändrats då jag till en början såg det hela som bra mental träning genom att låta hunden springa i hinder/hinderbanor. Nu inser jag att det handlar mycket mera om förarkontakt och samarbete! Det krävs rejält pli på hunden så en stor portion grundlydnad är nödvändigt för att lyckas. Det känns som om agility är en mjuk och bra variant av lydnadsträning som dessutom gör att både hunden och föraren har roligt samtidigt som deras kontakt förstärks! Jag är verkligen positiv till detta som tränings- och tävlingsform!

Det som det tränades mest på var förstås att hundarna skulle acceptera hindren. Akira hade som sagt inga problem med något så för hennes del gick det hela fort. Vi tränade en del kombinationer (flera olika typer av hinder på rad) samt försökte oss på slalomgående mellan pinnar och några av de lite klurigare hindren. Hundarna var ju på lite olika nivåer och det var verkligen jättekul att se de rädda hundarna vinna självförtroende och klara av sådant som de först blankvägrat! Akira blev på så sätt lite anonym i sammanhanget då vi mest sprang igenom allt vid ”uppvisningen” inför de andra kursdeltagarna, medan andra tog betydligt mer tid i anspråk för att slutligen gå i mål under mycket applåder!

Lördagen flöt på bra utan att Akira skällde så mycket. Hon var duktig och vi hade roligt. Dock började hennes panosteit (”växtvärk”) spöka lite. Jag hade förhört mig med veterinären om vilka typer av aktiviteter hon klarar av när hon känner av panosteiten, och svaret därifrån var att hålla på med hunden som vanligt så länge hon själv tycker att det är kul. Det så kallade A-hindret, en stor A-formad klättergrej som är nästan två meter hög, ville hon dock inte ta. På söndagen tacklade hon av och tillslut ville hon inte ens hoppa. Vi fick avbryta under en pågående bana och på eftermiddagen var det definitivt sluttränat för hennes del. Det jobbiga är att när hon har ont blir hon väldigt skällig, vaktig och nere. Hon tappar geisten. Min vanliga hund som sprudlar av energi och älskar att busa med andra hundar blir en sur slappis som inte alls vill göra något eller ens gå promenader.

Som om detta inte hade varit nog råkade Akira även få på nöten med en annan av de deltagande hundarna! Jag har aldrig varit med om något liknande och vi har ytterst sällan stött på en aggressiv hund. Detta var på söndagens förmiddag då energin inte gått ur hunden ännu. Vi tränade att hoppa genom däcket och bredvid oss tränar en annan kursdeltagare med hennes hund. De hade kommit längre i träningen och hennes hund, som verkade tycka att agility var det roligaste livet hade att erbjuda, sprang som ett jehu genom alla hinder. Ägaren, som var seriös och verkade ha tävlingsambitioner, fäktade med armarna, skrek, gjorde olika gälla ljud, hejade på och klappade i händerna som man gör när man peppar hunden! För Akira var detta en frestelse för svårt att motstå! En annan springande, busig och yster hund, samt en matte till denna som skriker, tjuter och viftar på ett upptrissat sätt… Plötsligt var jag med mina sketna köttbullar och mitt gamla däck inte längre lika roligt som denna fantastiska lekinvit som erbjöds alldeles intill! Akira satte fart mot den andra hunden, till min skräck och fasa! Hon hade lytt mig hela fredagen, lördagen och ända tills då. Många av de andra hundarna smet lite nu och då från sina förare medan Akira på den punkten hade uppfört sig exemplariskt. Tills nu… Hitintills hade ingen skada skett av hundarnas egna små äventyr, men denna hund som i full galopp utförde sin favoritsyssla blev inte alls glad att få en vit herdehund i baken. Och den sade till med råge! Såå… Akira smiter för mig en gång och lyckas naturligtvis pricka in den hund som absolut inte ville busa, och får däng! Det är så typiskt. Dessutom var det ju mitt fel eftersom det var min hund som smet, även om det inte var hon som var aggressiv. Tilläggas bör att Akira inte smet något mer under resten av kursen.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag lärt mig mycket, tränat hunden på ett väldigt positivt sätt under en hel helg, fått en annan förståelse för agilitysporten och insett att jag gärna vill träna mer! Att Akira är en bångstyrig tonåring kommer ju gå över och hennes allmänna orädsla inför hindren och vilja att vara till lags gör henne till ett bra material för denna typ av träning!


Här väntar Akira på att få hoppa över hindren.

 


Agility är en sport med mycket fart och fläkt! Perfekt för en aktiv hundras som vit herdehund!

 

Akira tyckte att det var väldigt roligt med agility!

 


Här är stackars Ellie med bandage på foten och tratt runt halsen! Det blev ingen agility för hennes del!